Man skulle kunna tänka sig en tid efter ett stort krig. Krigshandlingarna hade lagt sig och fredliga aktiviteter byggde upp länderna. Men osäkerheten och misstänksamheten mellan två makter var stor. På grund av kärnvapenteknikens utveckling och risken för förintande krig, utvecklade ett antal galningar ett koncept, för hur man skulle kunna slå ut den andra fientliga makten utan bestående bevis.
Fullfjädrade experter inom kärnteknik kunde leverera ”goda råd”. Man fann ett ämne som i liten koncentrerad form kunde fyllas i ett kärl och smidigt släppas löst och omedelbart förgasas i luften. Tanken var att man på en karta kunde dela upp fiendlandet i sektorer med lagom stort avstånd sinsemellan. Lämpliga individer utvaldes som måltavlor för dödsdrogen, som var en gas som applicerades och bemängde kläderna, som måltavlan drog med hem till familj och hela trappuppgångar, hela kvarter och stadsdelar. Så förgiftades sektor för sektor av potentiella framstående individer, som inte ont anande fått en dödsdom. Dessa människor gick en förskräcklig framtid till mötes. Inom ett år var de slut och borta. Deras sjukdomsdiagnos blev psykisk sjukdom eftersom de klagade på gasförgiftning.
Som grädde på moset klurade dessa skurkpolitiker och amiraler ut att som avslutning på dödstyranniet borde man knyta ihop säcken genom att en kärnanläggning inom fiendens område bringades att haverera. Så skulle svaret på folks radiakförgiftningar få en förklaring, samtidigt som ytterligare tidigare skadade fick dödsstöten.
MVH
Sven Olof Johansson
2 Aug 2022