Dissident i Väst

© Winterally Sven Olof Johansson

Förord

skrivet idag 26 Maj 2022

Det har varit en besvikelse att inte vinna ett erkännande efter de övergrepp jag utsatts för. Det är nu nära 28 år sedan jag tvingades att fly Sverige under en tid, för att överleva. Jag blev utsatt för ett dödligt attentat med en tyst kemisk bomb. Sovjetunionen blev efter världskriget utsatt för kanske 16 sådana attacker eller fler. Personligen fick jag redan som barn på 50-talet genom anden höra talas om detta. Väst har inte vunnit Kalla Kriget, enligt min åsikt. Sanningen tillåts inte i propagandalögnernas och tystnadens Väst. När ska folk i den ”demokratiska” världen presenteras sanningen om hur de förts bakom ljuset av lögnaktiga ledare. ”Top Secret”, maybe that’s your destiny, when the Lord will take care of You.

        DISSIDENTEN 

♥ ♫

En uppsats av
Sven Olof Johansson med pseudonymen Frank Schnellziel

In Swedish Language
Omarbetad upplaga
1:a upplagan 1998
Senaste redigering 24 juni 2020
Nyredigerad 26 maj -22

Syfte

De västliga demokratierna berömmer sig av att leva efter de mänskliga rättigheterna. Under kalla kriget skrev man i västmedia om flera dissidenter inom det sovjetiska blocket, vilka måste lida trakasserier och förföljelse, utsättas för arresteringar, förhör, husarrest eller deportation till Sibirien. Dessa var kritiska till det sovjetiska systemet och försökte sprida sina skrifter, bilder eller sångtexter men hindrades, censurerades, tilläts inte verka i några medier. Namn som Wolf Bierman, Vladimir Vysotskij, Andrej Sacharov, Alexander Solsjzenitzyn, Vaclav Havel, Lech Walesa är välkända i väst på grund av det propagandavärde de hade för väst under kalla kriget. Den nidbild som väst målade upp av öststatslivets brott mot de mänskliga rättigheterna bekräftades genom dessa dissidenter. Västmedia mottog naturligtvis med tacksamhet alla negativa rapporter om förtryck under sovjetregimen. Kommunistgeneralen Jaruzelski som lät arrestera och fängsla fackföreningsordföranden och elektrikern vid Gdanskvarvet Lech Walesa, framställdes som en rigid kommunist, som förtryckte polackerna, alltmedan Lech Walesa var en folkets, frihetens och ärans man.

Många av dissidenterna hade antagligen ett bidragande ansvar för händelseutvecklingen då systemet rasade. Behandlingen av dem undergrävde nomenklaturans egen moral och motståndarkraft. Är vi verkligen sådana? Är detta det samhälle vi önskar? Så lyckades västmakterna omstörta hela östblocket och införa marknadsliberalism och mänskliga rättigheter…eller?

Vi skall beskriva ett omvänt fall, en dissident i väst, som agerat politiskt, religiöst, skrivit och propagerat, men ständigt censurerats, hotats, nära mördats.

Redovisningen bygger på metoden: Intervjuer med den aktuella personen. Eftersom han är okänd av den stora massan och aldrig har utgivit något verk via bokförlag, tidningsförlag eller har deltagit i samhällsdebatten genom något medium, utelämnar vi också här skrifter, uppsatser, betraktelser, satirer ibland skrivna under pseudonym och beskriver denne persons liv under ”de mänskliga rättigheternas” regim.

Säkerhetsdatum
Observera, att vid dags dato, 9 april 2003, har denna nya upplaga ännu inte offentliggjorts. Om någon läst detta innehåll har det stulits av någon agent och spridits. Men mycket material har tillförts sedan dess. Ett slutgiltigt ungefärligt datum kommer att antecknas här före ett eventuellt offentliggörande av denna upplaga.
Ny redigering 24 juni 2020. Senaste redigering 26 maj 2022.

 

Första dag publicering spikar skrivaren till idag 26 maj 2022. Har inte koll på om hela denna text någonsin publicerats tidigare genom ngn sorts egen hjärnsläpp, men tror det inte. Delar av vittnesmålet har naturligtvis spridits under de 29 åren.

Dissidenten

Huvudpersonen levde ett vanligt liv fram till 25-årsåldern. Han hade ett bra liv materiellt sett. Egen lya på Fridhemsgatan i Stockholm. Bra kompisar, spelade regelbundet tennis med sitt dubbelgäng. Oftast nere på Kungliga Tennishallen eller Tennisstadion på Lidingövägen. En sommardag spelade t o m Björn Borg på en parallellbana. Vår huvudperson, – kan vi kalla Frank – fick nöjet att kasta in en av Björns bollar på hans plan. Han tackade för hjälpen.

Frank Schnellziel studerade och kompletterade ämnen för att söka in på Stockholms Teologiska Institut på Essingen. Han kände ett drag att studera till präst och började också studierna omkring 1976. Men studierna avbröts bara några veckor in på terminen eftersom han genomgick en grundlig omvändelse. En av kompisarna i tennisgänget, Ulf Casserblad var med i City Pingstförsamling som företräddes av Stanley Sjöberg, Ulf Koppelman och Stig Jirenius. Där lät sig Frank döpas. Han träffade Olle Karlsson, numera präst i svenska kyrkan, idag tjänstgörande i Katarina församling. Genom kontakter for han till en församling i England, Assembly of God och bodde hos pastorn Paul Hodgson i Thetford, Norfolk, i två omgångar. Det bjöds på stimulerande bönemöten, och församlingen samlade in pengar för att bygga en kyrka. Så Frank var med och grovstädade utrymda personalbostäder på en amerikansk flygbas i området.

Han mötte många intressanta människor och blev väl mottagen. Bland andra den fritalige amerikanske pastorn Michael McKerragher. Vilka bönemöten de hade med bl a svarta människor! Kyrkorummet lystes upp av himmelskt ljus. Senare besökte Frank och hans fästmö Kristina, Michael och hans familj då de missionerade uppe i Skottland. Tillbaka i Sverige bestämde han sig för att leva ett asketliv hängiven sin kristna kallelse. Frank sålde sina ägodelar.

Ett tag hade han en liten lya på Erstagatan. Just en av de dagarna såg han journalisten och TV-reportern Olle Björklund, den f.d. grannen i Ålsten, på bussen 46:an mellan Sofia och Slussen. Det var första gången sedan 60-talet. Några veckor senare var han borta. Frank flyttade till ett möblerat rum med egen ingång på Grev Turegatan 13b, 4 tr. Toppenläge mitt i centrum 400-500 meter till Dramaten, Östermalms Torg, Stureplan, Kungsgatan. Han arbetade som bussförare på SL, men gick ner på deltid för att få mycket tid över för bön och bibelläsning. Frank promenerade mycket och gärna runt hela Östermalm bortåt Gärdet och ut på Djurgården, till Blasieholmen och Gamla Stan. Staden var hans på kvällar och nätter.

Kontakten med familjen i Skåne var dålig, inga människor släpptes in som vänner. Men andaktslivet var på topp, han hade sin glädje i Gud och kämpade mot kroppens begär, inte minst kaffedjävulen som slet och drog och ville störta honom i elände, vilket också hände otaliga gånger. Runt hörnet låg nämligen kafét Svarta Katten, ett gammalt kulturhus med konditori och kaffeplatser i hela huset. Man betalar och kan sedan fika hur mycket som önskas, tidningarna är gratis. Specialitet – nybakad äppelpaj med vaniljsås. Frank fick många ljusa idéer, tyckte han.

Han läste mestadels DN och SvD. På dagarna tog han T-banan ner till Centralen och sprang på tågen för att hämta dags- och kvällstidningar gratis, utan att konduktörerna blev misstänksamma. Flera gånger råkade han åka med till rangerbangården.

Politiken blev som ett gift för Frank. Han läste och läste och förargades över många spörsmål, dumheter och orättvisor. Han började skriva samhällskritik och skicka ut ”èn masse”, kanske 125 exemplar av en skrift på några sidor, till olika myndigheter, kommuner, massmedia, partier, organisationer, företag, landshövdingar, milostaber, domkapitel etc. Första utskicket hette ”Dårar finns dom?” . Strax noterade han att skrifterna gjorde intryck.

Fastän innehållet var kontroversiellt angavs namn och adress på utskicken, vad hade han att frukta? En av de få, som återsände ett utskick var Enn Kock, då redaktör på Aktuellt i Politiken – sossetidningen. (Senare utnämndes han att utreda IB-affären).

Frank trodde att han blev lite av en inofficiell kändis. Sommaren 1981 kunde han se, när han hängde i fönstret, två välkända personer studera porten, vid olika tillfällen. Knut Stålberg, då vikarierande TV-reporter. En annan dag Maj Wechselmann, initierad filmare och journalist i militära frågor, inte minst. Viftade hon med en skiftnyckel? Vid ett tillfälle gick Cornelis Wreeswijk förbi, en vecka därefter var han borta. Gina Jansson, Franks flirt från komvux hade varit i showbizz med Cornelis. Han tog sig visst gärna ett järn för att tygla rampfebern. Gunnar Hedlund gick också förbi, en kort tid innan också han gick bort.

Han drog sig inte för att skriva brev direkt till politiker, Olof Palme, Torbjörn Fälldin, Regeringen, Ola Ullsten då utrikesminister, Kungen m.fl. Frank såg sig inte själv som partipolitiker, men var öppet kritisk mot både socialistiskt och borgerligt styre. Nu var det ju borgerlig koalitionsregering mellan 1979 och 1985, det hindrade ju inte att oppositionen kunde få sig en åthutning. Efter brevkontakt med Vatikanen erhöll Frank ett silverkors av påven.

1982 började livet i Stockholm kännas jobbigt för Frank Schnellziel, han blev trakasserad av några kollegor och upplevde sig hotad. Frank sa upp sig och flyttade ner till släktgården, farbrodern hade plötsligt dött, så nu hade han hela gården för sig själv, och åttahundratusen kvadratmeter att promenera på! Nära 1 km till grannar. Problem stötte till. Trakasserierna fortsatte. Jobbet att köra buss i Växjö avslutades abrupt. Efter en romans med en tjej i Hovmantorp kraschade Frank sin bruna Saab 99a på hemfärd en tidig, isig morgon i Ormeshaga. Hans far Harry hjälpte till med inköp av en vit VW 1300. Frank hittade ingen fast anställning. En kurs i Ronneby som skulle ge honom behörighet till tungt släp saboterades av lärarens trakasserier. Frank skrev till skolmyndigheterna som utredde. Frank började på folkhögskola i Bräkne-Hoby i Blekinge, men upplevde trakasserier. Bögar tog grannrummen på bägge sidor om hans studierum. Han flydde till Grekland med sin VW-1300. På färjan mellan Dubrovnik och Corfu mötte han en tysk kvinna. De levde ihop en vecka, på ett mysigt hotell nere vid västra Corfu’s strand. Frank skjutsade henne till flygplatsen och blev inbjuden till henne (Marilse) i Herborn utanför Frankfurt. Veckorna gick. Det tilltänkta målet för resan, Israel övergavs. Frank blev dödligt förgiftad på en restaurang uppe i bergen. Efter några dagars dödlig sjukdom med hög feber, magkollaps och lunginflammation, tog han den vita VW-bubblan till Corfu Town, därefter färjan till Igoumenitsa, 2:a resan samma väg. Därefter den slingriga vägen via Ioannina och Larisa mot Tessaloniki. Genom Jugoslavien, övernattning i Vranje. Fast för polisen. Böter för dubbel linje överkörning. Poliserna tvingade Frank att ta ut pengar i en automat för att betala böterna. Trafiktrassel inne i Belgrad, idiotiskt att åka dit, för att försöka hitta bensinkuponger. Det var viktigt att komma över Alperna innan första novemberkylan gjort de österrikiska vägarna till en dödsfälla. Därefter hemma hos kvinnan i Herborn. Frank stannade där några veckor och kurerade sig innan hemresan. Hon arbetade på Rompff och flög till Berlin i arbetet.

Frank började mycket svagt ana att han var utsatt för organiserad och systematisk förföljelse. Ett trick som användes mot honom var att allt som oftast felmärka kläder eller skor, så att de var antingen för små eller för stora. Det har fortsatt i åratal. Han började träffa tjejer vilka några kanske var agenter. Kristina, Ann-Christine, Erika, Jane, Aina mfl. Efter tre år i Småland utan bra jobb, lite extraknäck på S:t Sigfrids sjukhus och städare på Värnamo Sjukhus, återvände Frank till Stockholm våren 1985. Han fick återanställning på SL-heltid och började köra på Söderhallen. Hyrde ett rum på Fäbodvägen i Skogås hos en finsk dam.

Aina från Värnamo flyttade med och de fick tag i en 3:a på Tingsbergsvägen 4tr, i Alby, Botkyrka. De förlovade sig en kväll och åt middag på restaurang Godthem. Utrikesministern och socialdemokraten Lennart Bodström gick förbi och hälsade med barnen i släptåg.

Frank har förstått att Aina kanske var från främmande makt. Redan samma höst blev det stridigheter, totalt krig. Laserknivarna låstes in i källarförrådet. Frank flyttade till sin kusin Stellan på Erik Dahlbergsgatan. Det var under jultiden. Aina drog iväg söderut och Frank behöll 3:an i Alby.

I februari den 28:e blev statsministern skjuten. Frank hade under hösten varit på ett valmöte i Farsta där Olof Palme talade, det var sista gången han såg honom. Livet hade ordnat sig för Frank. Arbete, bostad med uthyrningsrum, fin MC, sinnesfrid efter sambobråken. Då sände främmande makt fram Jolanta Gryz en polska från Minsk Mazowiecki. De möttes i hissen i bostadshuset, kanske i juli -86. Hon hälsade på hos sin kusin Milura på 7 trappor. Frank drogs in i ett nät av nya människor vilka alla jobbade på att gifta bort Jola, vilket lyckades. Snart satt Frank med fru och styvson och försörjningsansvar. Han ångrade det snabba giftermålet och kände sig lurad. Kraven blev för stora. Men visst älskade de varandra från början, men det svalnade fort. Efter ett äventyr med hennes syster och ett nära mordförsök som slutade med ett sönder skuret knä 1998. Skilsmässa 1989, Jola behöll lägenheten.

Frank bodde först hos en kollega, Mats Eriksson, i Eriksberg, senare medlem i Jehovas Vittnen, därefter hyrde han rum hos en läkarfamilj Hellsten i Alby och jobbade kvar, på Botkyrkagaraget. Han började finna frid igen. Köpte en bostadsrätt i Alby, för 85 000 kronor. Byggde åter upp ett hem, 1990. Han arbetade under all denna tid med samhällskritik och insändare. Genom sitt medlemskap i Försvarsfrämjandet träffade han framstående människor på mötena t ex Sture Ericsson (tung försvarssosse), professor Bo Huldt (f.d. chef för utrikespolitiska institutet, numera professor på Försvarshögskolan), Lars Tobisson, Bengt Gustavsson (Överbefälhavaren), Tom Heyman (moderat riksdagsman, försvarsutskottet) m fl.

Vid ett möte kom han att vid supén sitta bredvid riksdagsmannen Tom Heyman. Mötet stimulerade Frank, som var smått desperat efter så många års politisk marknadsföring utan önskat resultat. Den omfattande invandringen blev en av hans käpphästar, sedan han flyttat till Sveriges främsta invandrarkommun, Botkyrka, där de 72 000 invånarna då till ca 32 % bestod av invandrare. Frank måste in i politiken för att få en plattform att tala ifrån.

Tom H. bjöd in Frank och Janne Näslund, senare bekant som Anders Borg, på studiebesök i Riksdagshuset. Janne följde inte med på den trevliga rundvandringen i Riksdagshuset och in i gamla 1:a kammarriksdagens plenisal samt försvarsutskottets rum. Frank satsade på Moderaterna åren -90 -91. Han fick en suppleantplats i gatunämnden första året och var aktiv i valrörelsen där Nils Oskar Nilsson blev Kommunalråd. Carl Bildt blev Statsminister. Partisekreteraren för (M) Sam Molin bodde i kvarteret och de fick bra kontakt.

”Vännerna” i partiet engagerade Frank mer och mer. På nämndsammanträdena hände det dock att han istället för att checka partilinjen i de aktuella frågorna, gärna pläderade efter eget omdöme. Det medförde att han till socialdemokraternas förtjusning kunde gå deras linje. Efter valet blev han besviken på nämndplatsen, ordinarie i bostadsförmedlingsnämnden – en tråkning att han borde flytta kosan därifrån eller flytta ihop med Erika – en partikollega? En spark från partiet snett utåt..

Sekreteraren Sam Molin hopade uppdrag över den ambitiöse Frank, han engagerades i kyrkopolitiken, satt i kyrkofullmäktige och dess nämnder och styrelser. Han hade uppdrag i sex-sju styrelser, samtidigt med heltidsarbete. Dessutom polade han med en partikollega – Erika, som tillika hamnade i bostadsförmedlingsnämnden. Dignande av krav och uppgifter – det bör alla veta, att ett sätt att knäcka karriärister och rivaler, är att ge dem för många uppgifter.

En vänlig partikollega som stod den blivande kommunalordföranden nära sade till Frank, under ett kommunfullmäktigemöte i Botkyrka, att Nils Oskar Nilsson inte ville in i riksdagen, därför att han tjänade bättre som kommunalpolitiker. Frank insåg fällan och gillret. Kollegan ville prata lite skit om bossen, med syfte att den oerfarne nykomlingen och gökungen Frank skulle springa runt till alla till höger och vänster och sprida vidare, att Nils Oskar tjänade bättre som kommunalpolitiker och inte ville komma upp sig. Ty, varje äregirig politiker strävar vanligtvis uppåt till rikspolitiken eller europapolitiken. Allt annat riskerar att bli förtal. Nils Oskar blev senare Europa parlaments politiker.

Så började Frank uppleva den politiska situationen i landet ohållbar. Flyktingar från Bosnien ramlade in, uppåt hundratusen på ett bräde. Han undrade ”va i helvete Bildt sysslade med”. Frank skrev en liten satir: ”Visst är du fisk” där han menade att – visst – skänk bort landet till Etiopien och Somalia – bädda för inbördeskrig – ungefär – idio..r! Så undertecknade han brevet med ”kommunalpolitiker Botkyrka” och sände det till någon tidning. Plötsligt började saker hända. Han blev hotad av invandrare på arbetsplatsen, förföljd av bil under promenad hem från jobbet på natten.

Lasermannen dök upp och spred skräck i hela Stockholm, en vettvilling som sköt svartskallar på måfå. Han var naturligtvis en utländsk agent och en provokatör som skulle ställa till helvete. På ett möte fick Frank en syrian till bordsgranne, han såg hur han ritade en fisk på sitt papper. Frank mådde illa. Senare fick han höra att kollegans kusin – en syrian – var ett av lasermannens offer. Denne Molok Cartoon som ritade fisken, hade läst satiren på omvägar. Nu gav han Frank tyst skulden för att ha uppviglat lasermannen. En satanisk lögn fabricerad av Franks och Guds fiender. Som sagt, Frank mådde illa. Han sa upp alla politiska uppdrag, gjorde rent hus, trots att en suppleantplats i kommunfullmäktige var möjlig inom några månader, en språngbräda mot Riksdagen?

Frank var en gång i styrelsen för landets 1:a miljöparti – Ren Värld, där kollegan Birgitta Andrén senare kom in i Riksdagen med Miljöpartiet senare Europaparlamentet. Hans klassföreståndare på fackskolan, Rolf Theorin var gift med Maj-Britt Theorin, en kompis på Wasa Gymnasium var Göran Bergander VD Ragnsells, från Nynäshamn, vars mor satt i Riksdagen för socialdemokraterna, så suset från rikspolitiken var inte helt fjärran. Kompisen Erik B. var släkt med Karl Staaf. En annan gammal klasskompis är Staffan Åkerlund, tidigare redaktör för Byggindustrin.

Men Frank var krossad, han kände det som om främmande makter ville lasta honom för lasermannens härjningar, ja, rent av slunga fram provokationer för minsta lilla brev eller insändare. Frank beslöt att ligga mycket lågt med tanke på den egna hälsan. Hotelserna tycktes tyna bort. Hösten 1992 infann sig. Livet flöt åter behagligt. Frank samarbetade med en kollega – Jan Erik Näslund – (A. Borg). SL anställningsnummer 2318, medan Franks SL anställningsnummer var 49686. De hade roligt tillsammans gick på fester med mycket mat, drycker och dans. T.ex Med Vitlöksföreningen! På en fest satt Tarras-Wahlbergs dotter snett över bordet. Men det visste han först efteråt. En snabb romans med kriminalaren Helen Frisk på en fest i Ängby. Frank skulle gå på bio med Helen, men backade ur. Han visste var det skulle sluta. Han var så bränd efter Julka, att han inte vågade engagera sig i en ny kvinna.

Janne och Frank drev en ”propagandabyrå” med politiska utskick. Haken var bara att Frank skrev sitt material i god tro och överlämnade dem till Janne som bifogade sina alster utan Franks fulla vetskap. Frank misstänkte senare att Janne skrev material med antisemitiskt och främlingsfientligt innehåll. Frank och Jannes sista stora utskick var i nov. dec -92. En vidräkning med Anglo-saxerna, ett utfall mot västmakterna, som fick skulden för hela Europas invandringspolitik och vanstyre. Frank handlade utifrån sin position som svensk, utan internationell förhävelse. Han ansåg sig ha rätt att främja sitt folk och sitt land utan att stämplas som nasse eller rasist. Vem gagnar en sanslös invandringspolitik? Ingen.

De etablerade partierna slog ifrån sig ansvaret för konsekvenserna av sin politik. Man kunde inte bara släppa in miljoner främlingar, låta dem gå på socialbidrag, gå arbetslösa och göra ingenting, det fanns ju gränser för vad som var nyttigt. Men det tyckte inte herr Westerberg, Bildt, Carlsson, fru Leijon, Leissner m fl. vid den tiden. Frank ringde till Leissner och ville prata lite närmare om de frågorna men hänvisades av Maria till Riksdagen.

Frank kände på sig att sista stora utskicket var allvarligt. Han sjönk ner på britsen och sa till Janne: ”Någon måste offra sig” e.dyl.

Och allvarligt blev det snart, mycket allvarligt. Den 25/3 när Frank körde bussen mot Salem vid 18- 19- tiden, vid Uttrans hållplats, applicerade, kastade, hällde en person ut en kemisk bomb, som omedelbart förångades och spreds i hela bussen. Frank såg killen som direkt slank ur där bak. Frank kippade efter andan, fick mycket tungt att andas, öppnade fönstret, bomben hade kastats i ansiktet på honom och han kände en doft av ”besk karamell”, fläktarna sattes på, han kände sig sjuk men kunde inte säga vad det var, giftet satte sig i kläderna, gick på hjärnan, avtrubbade förståndet – omdömet. Istället för att ringa polis via radion körde han vidare. Folk klev av neråt Salem och bussen kördes in i garaget. Syrianen Molok Cartoon kom förbi och skrattade åt Frank som hörde honom ropa: ”Min mamma och min syster..!!” Frank förstod inte allvaret . Hans kropp befann sig inne i en härdsmälta. Hemkommen lät han kläderna hänga i hallen. Uniformen, rock med tjockt foder och kavaj, var fullkomligt bemängd med gas. Den tunga parfymgasen, oljan, spreds i hela lägenheten. Frank var döende. Han gick naken i lägenheten, la sig i badet och kände hur det sprakade i håret av radiakgasen som låg tät på golvet och någon meter upp. Frank blev sjukskriven och kämpade för sitt liv i veckor. Vädrade, tvättade det som skulle behållas, kasserade alla andra textilier i bostaden, mattor, gardiner, handdukar, madrasser, kuddar, täcken, skalade stolsitsarna, allt bort. Frank besegrade döden till en början. Han sov 7-8 månader på en järntältsäng, på en luftmadrass med nytvättade kläder.

Frank gjorde allt som stod i hans makt för att larma myndigheter, telefonsamtal, brev till alla möjliga instanser. På polisstationen i Fittja väntade en jävla agent som inte ens ville skriva en polisanmälan första gången Frank kom med kläder i en påse. Han ville sända prover till SKL i Linköping, men betroddes inte. Han var med gas-kläder hos Statens Strålskyddsinstitut, men mottogs av ett par skumma agenter som spelade att de kontrollerade kläderna, med en geigermätare i entrén, de tog inte in dem för analys. Någon stal trafikhändelserapporten ur pärmen på TX hos SL Botkyrkagaraget som beskrev katastrofhändelsen den 25/3 1993.

Den närmaste tiden efteråt läste Frank att den syriske tronföljaren kört ihjäl sig. President Mitterands gamle vän och säkerhetsrådgivare, François de Grossouvre, hade fått ont bud och antagligen hemska syner, som drev honom att jaga en kula genom skallen. En engelsk arméhelikopter med officerare kraschade i dimma. Senare –94, sjönk Estonia som en bild av vidden av A eller C-katastrofen i Salem/Botkyrka. Yitzak Rabin blev mördad. Israel gick ut med ett erkännande att de av misstag mördat en servitör i Norge. Om det finns ett samband eller relevans är okänt. Tiden skall utvisa. Ingenting kan döljas. Sanningen skall fram. Det blir farligt för mänskligheten att förtiga sanningen. Oskyldiga kan misstänkas.

Vem ”mamma” syftar på kan man spekulera över. Den syriske kungen Hafez Assad? Rabin? George Bush d.ä, Saddam Hussein? Mitterand? Bill Clinton?

Ingen lyfte ett finger trots alla larm. Expressen eller Aftonbladet hade en helsidesartikel, en tid efter katastrofen, om en invandrare, Gabriel i Salem, uppenbarligen en av passagerarna på olycksbussen, som tvingats utrymma lägenheten och nu bodde i sin bil. Till försäkringsbolaget hade han sagt att en bränd aluminiumkastrull förstört lägenheten. Men ingen lyssnade på Frank. Han var dödsförklarad av etablissemanget både spirituellt och rent fysiskt.

Han höll ut till januari -94. Då hade kroppen brutits ner av radioaktiviteten/giftet i lägenheten och av en del glömda textilier som till en början verkat harmlösa. Bostaden var som en härdsmälta, han kunde inte ha kläder på sig inne, kroppen brändes upp invärtes, gasen, parfymen, bensinen, oljan, giftet gick rakt in och ut genom kroppen, små livsfarliga atomer eller molekyler, salta bomber. Benen förlamades. Döden närmade sig, nerverna slets sönder i hela kroppen. Frank kastade sig i Suzuki-jeepen och körde naken söderut i snöovädret. Han förstod att en plats på Huddinge sjukhus skulle blivit döden, tillsammans med andra offer från Salem som gasat ner hela sjukhuset. I Småland in på S:t Sigfrid för återhämtning. Eftersom han hämtades med ambulans i Älmeboda med bara en svart plastsäck om livet drogs döden inte med. Han hämtade sig och överlevde.

Frank såg sin enda chans till överlevnad att fly utomlands. Allt var förgiftat, bilen, gården, lägenheten, Stockholms södra förorter, sjukhusen. Bara den som var försvagad av ämnet märkte något. Efter några månaders kringflyttande i norra Sverige och avstickare till Narvik, Trondheim och Oslo, reste han med charter till Kreta. Han bodde på hotell en vecka i Hersonissos. Där hade han en liten romans med en norska, Åsa. De var som ett par kaniner på den steniga strandkanten. Det var hans sista erotiska äventyr på flera år. Tre år tidigare hade han haft ett par erotiska romanser i just Hersonissos, montessorilärarinnan från Skaratrakten och en äldre stockholmsdam. Frank vill gärna visa var han står efter all bögförföljelse. Han har alltid varit en kvinnotjusare, och det har varit många små uppvaktade pullor under alla åren före katastrofen.

Från Hersonissos hoppade Frank av charterresan och tog färjan till Santorini och Ios. Så började hans kringflackande liv i den grekiska ö-världen. Redan samma höst drog han till Sofia i Bulgarien. Tre veckor i Sofia och en vecka uppe i bergen i Batak, utanför Plovdiv. Frank hade promenerat i studentkvarteren i Sofia och frågat en engelsktalande student var man kunde hitta ett billigt hotell på landsbygden. Han fick tipset att resa till Batak (Attack). Det var där på hotellet han fick veta om Estoniakatastrofen under telefonsamtal med sin bror på en lördag. Det skedde just under den vistelsen i bergen. Natten innan, torsdag till fredag, hade Frank tillbringat hemma hos en taxichaufförs familj, som bjöd på mat och husrum och mycket knallhård raki! Frank hade inget visum och flydde ur Bulgarien med flyg till Warszawa. Han hyrde rum en tid i Warszawa. En dag gick han in i ett varuhus i centrum mitt emot Dom Kultury, för att titta på kläder. Han anade inte faran. På klädesavdelningen var döden lös. Frank fick gas i kläderna. Inte så våldsamt men tillräckligt för att han skulle må dåligt av det i veckor. Särskilt den tjocka jackan blev bemängd. Så bodde han i månader i Polen. Han älskar Zakopane och Tatrabergen. I månader, kanske ett halvår bodde han även i Slovakien.

Frank fick för sig att resa till Odessa. Eftersom det var så krångligt att besöka konsulat för visum tänkte han gå över gränsen och leva som illegalist. Tjuvåka på godsvagnar genom Ukraina ner till svarta havet. För att gå iland med gränsövergången bodde han i en by nära gränsbyn Petrovce, öster om Michalovce. Han rekognoscerade gränstopografin. En kväll tog han sista bussen till Petrovce med ryggsäcken och alla tillhörigheter i den. I skydd av mörkret smög han förbi den slovakiska gränsposteringen i byn. Rakt ut i nattmörkret uppför kullen, berget. Han gick söderut på åsens topp. Efter någon timme började det ösregna. Frank stod i timmar stilla med ett paraply i tjocka mörkret. Regnet upphörde. Han kunde höra godsvagnar på Ukrainasidan, från den järnväg han utforskat på kartan. Några timmars marsch genom ett ingenmansland. I gryningen nådde han fram till ett stängsel, milslångt stängsel, strax norr om Uzgorod, som verkar betyda Asgård, ett gammalt vikinganamn. Frank var fysiskt utmattad av de många kilometrarna i oländig terräng. Han såg några som jobbade med stängslet längre bort. Frank var dum som inte tog sig i akt. De fick syn på honom och kom rusande med automatvapen i händerna. Frank blev gripen, fick klä av sig naken, vallades runt för att undersöka alla fotspår på Ukrainsk mark, för att bevisa vilken väg han kom ifrån. Frank hade gått baklänges över det krattade fältet och dessutom suddat ut fotstegen. De trodde eventuellt att han klippt sig igenom och var på flykt från Ukraina. Eftersom han hade med sig en jaktkniv fick han ett karateslag mot hjärtat så att han föll omkull. Han fick ett till för att han suddat ut fotspåren. Efter förhör blev han hämtad av slovakiska gränspolisen. Frank fick åka med en UAZ militärvalp till gränsen, där officerarna fick en kort trevlig pratstund. Frank var dum nog att provocera den ukrainske officeren med ett flinande, som kunde ha kostat. På gränsen, på en stubbe hade någon ställt 2 flaskor, en stor och en mindre, som inte stått där några timmar tidigare. Frank var utpumpad med svår värk av allt spring i skogen. Han fick böta 500 korun, ca 125 sv. kr. till Slovakiska gränspolisen. Därefter tog han sig ett hotellrum en natt och fortsatte nästa dag till ishockeystaden Brezno, där han fick rum i idrottarnas sovrum, som då var tomma. Han fick hjälp av några vänlig personer att komma till läkare som röntgade bröstkorgen. Allt verkade ok.

Vid ett annat tillfälle var Frank så invalidiserad av en inflammation i en fot och vad, att det tog veckor att bli frisk. Han bodde då på sitt favorithotell i Trnava. På vårdcentralen tittade man på foten. Läkaren var hygglig och tog inte en korun för hjälpen. För slovakernas hygglighet under alla väl och ve älskar han Slovakien. Han skulle gärna ha en stuga där i de sköna bergen, och utanför en Lada Niva…så tänkte han och gör än idag.

Pengarna tog slut. Frank tjuvåkte svältande från Zakopane till Berlin med tåg. Han tänkte besöka svenska ambassaden, men drabbades av panik och trodde att det var gas lös i Berlin. Han kastade sig på ett tåg, vilket som helst. Blev arresterad av Bahnhofpolizei i Magdeburg hotades med fängelse, men fick gå fri och började därefter fotvandra med ryggsäcken som inköpts i Slovakien, på åkrar och ängar väster om Magdeburg. Gamla DDR med små trevliga byar. Det fanns frukt att palla från träden som lindrade hungern. Frank kom till Bad Hersfeldt genom att lifta med en lastbil, där fick han socialhjälp och bostad en vecka. Därefter gick han på tagepfennig, reste till Fulda men fick där inget understöd. Därefter liftande till Bremen och levde på ett sorts socialt hem gratis. Med mera pengar från hemlandet flydde Frank via Hamburg. Under en lift med en skum fan i en bil med säckar av kläder i baksätet, blev alla kläderna återigen besudlade med förmodad radiakgas. Frank reste raka vägen med tåget till Stettin, därefter den billiga vägen med tåg till Poprad och Kosice. Inköp av nya kläder och kasserande av allt gammalt även ryggsäcken. Vidare färd till Brindisi i Italien och båten till Patras, Korint och Piraeus. Direkt till Milos där han sov på stranden. Ingen ryggsäck, bara en plastpåse med pass, körkort, kontanter, bankkort, byxor och en skjorta. Tillbaka i tryggheten och nakenheten på stranden. Milos visade sig vara en dyr ö, därför drog Frank till Ios, Santorini och Kreta.

Detta är beskrivningen av Franks påtvingade äventyr i kort och krass form.

Frank insåg att han fallit offer för det ”avslutade” kalla krigets gärningar. Han upplystes att han var det 16:e offret under tiden efter 2:a världskriget, som dränktes med radiakolja. När han bodde i Fenix ruiner på Södra Kreta kom en man på kryckor. Han talade tyska, de samtalade. Han var tydligen en olycksbroder som drabbats av samma sorts bomb som Frank, men inte lyckats rädda benen. Han var antagligen inte tysk, men en agent, troligen en överste eller general, kanske politiker eller politruk. Frank bodde på vandrarhemmet i Rethymnon. Några agenter hade lagt ut en tidning i dagrummet. En engelsk dagstidning. Det kan ha varit runt –95. Där läste han om en engelsk minister som drabbats av samma symptom som han själv. Ministern hade domningar i händerna. Han gav upp karriären. Någon hade hällt ut en burk öl…

Franks tankar gick till olyckorna Torrey Canyon och Exxon Valdez, två varnande exempel vilka (be)visar vad som hände under kalla kriget. Han insåg att mellan 100-1000 människor kunde ha blivit dödligt skadade genom bussbomben i Botkyrka. På vårdcentralen skrev man andra orsaker till symptomen, domningar, förlamning, epilepsi, nervösa besvär, depression, hjärtstillestånd, pga infarkt, m m.

SL skickade en sluträkning på 5000:- för den ej återlämnade uniformen, vilken Franks föräldrar tvingades betala. Oförlåtligt och skamligt! Observera, det är inte Franks sak att förlåta vad folk gör mot andra människor. Det gäller att hålla isär begreppen. Det förmår inte förvirrade själar.

Efter ännu en vända hem och hämta mera pengar, avsluta arbete och bostad, tillbaka till Kreta. Så började ett kringflackande liv i Europa under ca x tid. Turen såg ut ungefär så här: Hersonissos – Ios – sept 1994 – Athen – Sofia – Warszawa – Zakopane – Szczecin – Berlin – Lübeck – Helsingör – Helsingborg – Gedser – Warnemünde – Berlin – Szczecin – Krakow – Zakopane – Poprad – Bratislava – Trnava – Kosice – Wien – Ljubljana – Koper – Budapest – Bucarest – Budapest – Bratislava – Wien – Zürich – Montreux – S:t Bernhard – Montreux – Gstaad – Interlaken – Frauenfeldt – Friedrichshafen – München – Landshut – Prag – Bratislava – Trnava – Moskva – Bratislava – Trnava – Poprad – Prag – Krakow – Berlin – Magdeburg – Leipzig – Kassel – Bad Hersfeldt – Fulda – Bremen – Hamburg – Berlin – Szczecin – Katowice – Ostrava – Zilina – Kosice – Bratislava – Wien – Verona – Bologna – Rimini – Ancona – Brindisi – Patras -Piraeus – Milos – Folegandros – Ios – Paros – Piraeus – Athen – Tessaloniki – Sofia – Varna – Sofia – Plovdiv – Tessaloniki – Athen – Piraeus – Rhodos – Cypern – Haifa – Nazareth – Tiberias – Jeriko – Jerusalem – Tel Aviv – Haifa – Cypern – Lemesos – Paphos – Nicosia – Rhodos – Archangelos – Karpathos – Kreta – Santorini – Naxos – Karpathos – Kreta – Mykonos – Santorini – Athen – Korint – Patras – Brindisi – Bologna – Wien – Poprad – Zakopane – Gdansk – Gdynia – Karlskrona – Rättvik – Mora – Älvdalen – Orsa – Falun – Leksand.

Under de åren följdes och förföljdes Frank högst påtagligt. Märkligt nog spikade det grekiska parlamentet en lag precis lagom till Frank skulle börja leva luffarliv i Grekland, vilken förbjöd vildcamping. Naturligtvis av en slump. Var han än kom och gick eller bodde, så kände folk till honom, de trakasserade honom på de flesta platser. De hotade honom med kamera och videokamera, hotade att filma honom i tusen olika arrangerade situationer. De lurade honom, fyllde honom och drogade honom, de jagade honom med spiritister, häxor, trollkarlar och clairvoyanter. Kreta var en ockuperad ö. Var han än vistades ockuperades omgivningarna av agenter. Över rätt lång tid kamperade Frank i tält, ruiner, grottor eller under bar himmel på Kreta. Han upplevde sig dagligen trängd av besvärliga människor som hotade hans liv. I Tavronitis sommaren 1997 hade någon hällt vatten under tältet, vilket började mögla. Pengarna tog slut, han svalt i elva dar då prinsessan Diana omkom men fick hjälp hemifrån. Han trodde sig också se en tjej som liknade Diana just då. Under de dagar han väntade på pengar till banken i Chania sov han på en soffa i en park i centrum. På natten kom två figurer som skuggor och smög in i buskarna. När de kom ut igen, hörde Frank att killarna talade svenska. En sa: ”Vá mycké re kom…”. Trevlig förföljelse, eller ngn vill påstå att det var en slump? Hämnden kommer men folk förstår inte varifrån. Syrak?

Frank levde nära stranden och hade även många fina dagar nära Gud – Jesus Kristus och nära djur och natur. Frank fick upplysningar via anden, spöken talade om framtiden.

Vistelsen i Israel, ca en månad, hösten –95, var mycket givande trots all förföljelse. Frank anlände med båten från Cypern och kom till Haifa. Där blev det buss till Nasaret och Mariaklostret. Det sägs att Josefs grav är under klostret. Frank var där nere och tittade. Han bodde i sovsal. Frank upplevde den enastående friden i detta kloster. Demoner och onda andar tycktes inte vara på alerten inom klostermurarna. Han såg det som sägs vara den gamla synagogan där Jesus en gång i tiden framträdde. Frank tyckte det var underbart att vandra i den miljö som Jesus levt i. Detta särskilt när han bodde i Tiberias. Han besökte Kafarnaum och såg ruinen från den synagoga där Jesus predikat. Rester av Petrus hus finns bestämt där med. Frank vandrade utmed Genesarets sjö, ner till södra delen där Jordan har sitt utflöde. Han tog bussen till Jerusalem via Jeriko och förvånades av ökenlandskapet. I Jerusalem förmådde han inte stanna mer än någon natt på grund av förföljelse. Han fick fly i vrede, tog bussen via Tel Aviv till Haifa. Vidare till Nasaret igen. Efter en vecka tillbaka till Haifa och båten. När han skulle gå från huvudgatan mot färjan stod en man lutad mot sin bil, med ett automatvapen i händerna, i civila kläder, helt avspänt som om det var vardagsrutin. Liknande tillfället då han lämnade Bratislava för att flyga till Moskva och söka asyl. Flygplatsen hade flera beväpnade militära vakter. Tillbaka till Cypern och Limassol – Lemesos på grekiska, där han övervintrade. Han bodde på Odoz Eleftheri, Frihetsgatan. Bara något kvarter därifrån ligger borgen där Richard Lejonhjärta gifte sig under ngn korstågsresa. Frank besökte Paphos med kungagravarna och Nicosia. Han mådde illa av den vansinniga trafiken på ön, framför allt i Nicosia. På våren reste han till Rhodos, solguden Helios ö. Där bodde han några månader. Först någon vecka på hotel Teheran. Därefter privatrum i Lindos och Archangelos. Han hade ett fint rum i Archangelos i väntan på sommaren. Vid båda resorna, till och från Cypern, bodde Frank hos samma familj, närmast berget. En dag besteg han 500-metersberget strax utanför byn. Första gången han var på Rhodos var 1969 tillsammans med barndomsvännen Erik Biberg. Då var det den mest ohyggliga värme han upplevt i livet. T o m grekerna var som slagna till jorden. Inget hjälpte. Duscha, blöta lakan, förgäves, det gick knappt att andas riktigt.

Frank fortsatte till Karpathos och hyrde rum några veckor. Det var nog den gången på Karpathos, när städerskan skurat golvet med sur pissetrasa så han kunde spy av lukten. Därefter till Kreta.

När han under våren 1997 bodde i tältet inne i en antik ruin i Fenix, då just kometen Hale Bopp passerade, fann han att man lagt ut kläder åt honom nedanför ett av hotellen i byn, vid soptunnorna. Fastän det var mest tjejkläder behöll han dem. Byxorna hade nämligen blivit förstörda under en nattlig raid och han hade inte råd att köpa några. Senare under sommaren på nordsidan väster om Chania började Frank klä sig i de ”feminina” kläder som han hittat. Han kände sig hotad och tyckte idén var bra, att glida omkring bland turisterna under sommaren som en sorts hybridmänniska. Han började fläta läderremmar till hals- och armband, håret fick växa, han rakade sig och såg ut som ett mellanting mellan man och kvinna – ett fungerande kamouflage. Senare när han kom hem till Zakopane på tillbakavägen var det svårt för honom att lägga av bruket av unisexkläder. Frank hade blivit svag för nylonstrumpor och smög in i små dambutiker för att köpa billiga strumpbyxor. Frank hade blivit lite ”miljöskadad” ur den synvinkeln. Men å andra sidan vad är en kvinna eller man? Varför skall tjejer ha de fina tygerna och materialen? Varför skall tjejer kunna gå i kavaj och byxor, t.o.m slips och kalla sig med manliga titlar: Fru Talman!?

Så sent som 50-talet var det märkvärdigt när tjejer hade byxor. En man hånas och förlöjligas i sådana situationer, där han uppträder ”kvinnligt” – bögstämpel hotar – sjukt. Hur kommer det sig att tjejer som många gånger är attraktiva, är de som strävar efter att ännu mera förhöja sin tjusningsstatus genom smink och snygga kläder, medan killar som inte har så mycket skönhet i kropp eller ansikte, hänger på sig trista plagg, som döljer kroppen, säckhögar i trista färger, svart, grått, blått, ansiktena helt naturliga obehandlade. De skyldiga är trendkungarna i modevärlden. De lanserar vad Du ska klä Dig med. Modevärlden är politiserad. Idioterna har inte arbetat för att tillgodose världens män med de lämpligaste kläderna. Tvärtom. De dyraste kostymerna har man skurit byxorna under naveln så de inte ska sitta uppe. Idioterna som lurat mänskligheten har ”glömt” att männen har en 5e lem som inte får plats i 10 centimeters skurna byxorna. Eller är det så elakt att uslingarna har gjort detta med upplyft hand?

Frank har ännu vid denna uppsats utgivning inte nått officiellt varken erkännande eller upprättelse. Han fortsätter att bollas omkring av världens makter. Han väntade och hoppades att hans dag skulle komma – en befrielsens dag. En dag som tillerkände honom status som ex-flykting och dissident i klass med dem, som vi alla känna till genom västs flitiga indoktrinering. Men chi.

Frank hyrde lägenhet i Moholm och Tidan efter hemkomsten till Sverige, 1997-1998. Då skulle körkortet förnyas. På grund av allt skit läkare skrivit i journaler beslutade Länsstyrelsen att dra in hans buss- och lastbilskort. De tog ifrån honom hans yrkesutövning. Frank har till dags dato inte haft några arbetsinkomster sedan september 1994. Inga bidrag, förutom några tusenlappar det året han studerade på komvux i Töreboda. Arvet efter fadern är snart förbrukat. Han kommer tids nog att åter hamna på gatan igen efter till synes 10 års meningslös kamp att bevara livet? Sagt ca 2003. Han kunde lika gärna ha dött 1993?

Då Frank bodde i Tidan lät han bränna nästan alla anteckningar som gjorts under flera år, mestadels från utlandsvistelsen. Upp emot 1500 sidor. Allt upp i rök. Han ansåg materialet dåligt och många gånger skrivet under vrede av oändliga provokationer. Han har inte ångrat det.

Under en nära 6 månaders vistelse i Kroatien, Slovakien och Polen år 2000, då Frank bodde på ett pensionat i byn Zdiar i Tatra-bergen nära polska gränsen, skulle han fira sin 50-årsdag. Han satt ensam under de två veckorna och hade ingen att prata med, eftersom hans polska språkkunskaper är mycket begränsade. Men lagom till 50-årsdagen sände bögmaffian två bögar som bägge talade bra engelska. De utgav sig för att vara polacker, men kunde lika gärna vara utländska agenter från vilket land som helst. Så umgicks Frank med dom i källarbaren och hade trevlig konversation. Han hade inte pratat med en tjomme på nära en månad. Så jobbar de. Men Frank sysslar inte aktivt med fysiska bögaktiviteter. Det strider mot hans övertygelse, som säger att sådant umgänge är styggelse för Gud. Men han förnekar inte att satan har frestat. Dock frestelse är inte synd, om man inte faller.

Sommaren 2002 ville Frank ut och dansa. Han gick på Abrahamshults loge, liksom på gamla dagar. Han träffade en tjej som hette Margareta, en ung brud på 20 år. Senare besökte han henne i hemmet uppåt Hovmantorpshållet, norröver några mil. De fikade tillsammans med mamman. Frank fick ett mobilnummer av Margareta, så att de skulle kunna hålla kontakten. Väl hemma, efter en moppetur på några mil, skickade Frank ett sms och förklarade Margareta sin kärlek. Det hade inte gått 2 minuter förrän en äldre man, mammans bekant ringde och hotade Frank att han skulle ge fan i hans tjej. Frank vågade inte kontakta henne igen. Han vill inte ha problem efter alla år av tärande förföljelse.

Så arbetar mobben. De förstör hans kontakter med tjejer?

I Kärra Sands folkpark, samma sommar var Frank ute och dansade 3-4 ggr. Han träffade en fin tjej från Ronneby och hade mysigt med henne vid den romantiska stranden vid Åsnens sydspets. Men när han senare ville ha kontakt med henne, var det kört. Bögmaffian hade förbjudit henne?

I Kärra Sand träffade han också en underbar liten gullig ryska från Estland som han dansade med två kvällar, med en veckas mellanrum. Hon lurade i honom att hon var fri. Men efter samtal med hennes förkläde och väninna, framgick att hon var gift och hade barn. Tråkigt nog, för hon verkade intresserad av Frank, och han tyckte mycket om henne. Det var vid denna tid Frank fick kontakt med Olga från Yekaterinburg på nätet. Hon som blåste Frank på 30-40000Skr. Han skickade pengar via Western Union, först lite fickpengar, sedan till pass och flygbiljett till Arlanda. Hon lurade honom med ankomstflight och allt. Frank körde med Folkabussen till Arlanda förgäves. Hon var visst i yngsta laget, men förälskelsen förblindar.

I februari 2003 var Frank ute och dansade med en kompis från Rävemåla – Bengan, sotare i Tingsryd. De var på Oleo i Växjö. En fredagskväll då det är mest ungt folk. Den enda tjej Frank lyckades dansa med var en full gift finska som gick omkring och drack ur alla glas. Discjockeyn spelade så högt att öronproppar var nödvändiga.

Frank har aldrig tidigare haft problem att hitta kvinnor. Men sedan bögmaffian tog över all förföljelse sedan tio år tillbaka är möjligheterna begränsade om inte helt avskurna. Frank överväger att kompensera förföljelsen med att uppsöka någon ung snygg hora. Det verkar vara enda sättet för honom att få lite mänsklig kontakt. Frank är dödstrött på förföljelse. Han har lekt med tanken att smälla sina sista slantar på kvinnor och vin, och därefter resa ner till Israel och leva asketliv till döden befriar honom. Han tycks inte ha mer att hoppas på i denna världen? Ett ensamliv i ett gammalt hus som behöver repareras, men där inga inkomster finns i sikte, är hopplöst. Döden tycks honom som en befrielse jämfört med tanken att fortsätta leva utan en kvinna och med en daglig förföljelse i åratal framöver. Han hade behövt ett stöd, en kvinnas stöd och hjälpande hand. Men han har förlorat det hoppet.

Frank skall ta sitt kors på sig och strunta i all förföljelse? Javisst, men han tärs av all orätt som begås mot honom. Han förstår hur katastrofalt det slutar. Han är ju inte vilken Svensson som helst, det vet han ju. Det har bara funnits en fin tjej i hans liv, Kristina. Men henne lämnade han då han omvänt sig till Herren och började leva asketliv. Hade inte Gud kallat honom 1976, hade de med stor sannolikhet gift sig och fått barn. Men hon var inte Franks idealpudding på utseendet, och han var inte störtförälskad, därför var det enklare för honom att lämna henne.

Om solen nu liknas vid Gotland och månen vid Öland, och de lever i köttet, och Vänern och Vättern är platsen för dessa pusselbitar, tecken från urtiden och de är teoretiskt ämnade för varandra, måste då inte alla andra förbindelser för dem vara surrogat? Kompensation? De kan inte ha det lätt att finna lämpliga surrogat. Kanske Gud har ändrat sig? Allt är en slump? Detta bara den oberoende och opartiske skrivarens synpunkt.

Frank annonserade efter en kvinna i mars –03. Fick en del napp. Han reste till Vilnius i Litauen för att träffa Olga nr 2. Mellan 20-29 april. Frank bodde hos frånskilda Olga Sadkowskiene med mor Irena och dotter Viktorija, 2 år, i 5 dagar. Utanför hyreshuset i Grigiskes hade ett ambulerande tivoli satt upp sina karuseller och apparater. Olga var en agent som envisades med att hela tiden umgås med en ung man. Hon hade skrivit att hon var ensam och sökte en man som kunde ta hand om henne. Det var teater och cirkus. Killen en agent från samma mobb som förföljt Frank i 45 år? Hon försökte få Frank att ge ut pengar. Hon ljög att killen var hennes bror som bodde i familjens andra lägenhet nära Trakaj. Men eftersom Frank behärskar lite polska, och mamman var Vitryska, så lyckades han få fram sanningen. Killen var ingen bror och han bodde inte i lägenheten. De började umgås strax efter att Frank fått kontakt med Olga. Maffian sammanförde dem för att driva ett sabotage mot Frank? Olga försökte få betald resebiljett, men Frank backade. Han förstod att hon skulle lösa in den och försöka resa till Sverige tillsammans med sin killkompis? Som tack för vistelsen betalade Frank 100 Litas till mamman och 100 Litas till dottern. Det är inte uteslutet att hon kommer ändå. Ingen främmande man kommer dock in i Franks hus, och absolut ingen rival och maffiaagent med ont uppsåt. Ingen man har sovit i Franks hus och kommer inte att sova där. Himlen är vittne till all kopiös ondska som bedrives mot Herrens utvalde. Bögmaffian skall plikta. Stunden kommer när all deras ondska skall blottläggas. Slutet på allt närmar sig.

Med tiden kom Olga med dotter Viktorija till Sverige sommaren 2003. Hon bodde i huset också sommaren 2004 och Frank blev förälskad, men senare besviken därför att hon var inte fri.

 

Slutsats + Analys

Frank har inte fått status som flykting, han har inte erkänts som mer utsatt än vilken Svensson som helst, fastän folk dött som flugor under jakten på honom de senaste 20 åren. Han har riskerat sitt liv, blivit tillfångatagen i Ukraina, slagen och utlämnad, jagad av 100- tals människor på Kreta – men ingen reaktion.

Två utlänningar sköts i Rethymnon då han bodde i Plakia – snokare? Polischefen med fru sprängdes i luften i Heraklion. Kallakrigsmobben som både följer och förföljer, skyddar och angriper. Paradox? Frank har ingenting med dem att göra, han bara vittnar om deras gärningar. Frank gick till polisen för att anmäla trakasserier, men blev inte accepterad, de bara hänvisade honom vidare. Exempel på trakasserier: Frank hyrde ett rum 1 månad på Naxos i stan. Snart började konstigheterna. Glödlamporna slocknade, avloppet till diskbänken läckte ut på golvet, hyresvärdinnan svabbade golvet med urinindränkt trasa, på Karpathos var det kattpisstrasa etc. Gick han in i en affär hade de bytt ut de anställda och spelade scener som antagligen filmades. Manspersoner ställde sig onaturligt nära honom vid samtal. En sorts bögtrakasserier? Överallt trakasserier och förgiftningar. Ibland med allvarliga lunginflammationer och diarrér till följd. Samma dödsgift som man använde mot Frank ett antal gånger, ibland applicerat i maten genom Yogityper, parabegåvade skummisar, samma gift användes sannolikt då förre grekiske presidenten Andreas Papandreou, efter en middag fick lunginflammation och avled. Frank befann sig vid den tiden i Grekland. Tidningarna har ju skrivit om gråtande statyer eller målade porträtt. Nog kan de göra sådant.

Inga myndigheter eller massmedia har sagt ett ord om Frank Schnellziel officiellt. Han existerar inte officiellt. Hur? Varför? Ja, de slutsatserna kan skriftställaren inte lätt dra. Kanske hans vittnesmål om ändens tid verkat stötande? Kanske han anses som från sina sinnen, hela hans mångåriga vittnesmål bara är en räcka missfoster till fantasier, en sjuk människas inbillningar?

Åt sådant fnyser Frank, han vet nämligen vad som väntar – tror han. Han vet att upprättelse väntar, någonstans i fjärran. Frank är ett synnerligt undantag som bevisar att väst inte alltid kan berömma sig av att vara bättre än öst. Var har de nu sina mänskliga rättigheter? Va’ i h-e sysslar dom med? Skall dom klanka Frank för att vara en kommunistprovokatör? Idag? Nej, se den gubben går inte längre. Det ser ut som om västs hycklande ”humanistiska – människorättsliga” – system, kommer att antingen gå under eller reformeras i och med Frank Schnellziels återupprättelse. Allt härnere kretsar kring solen. Förbrytarna är rädda att sanningens uppenbarelse kommer att leda fram till en ny världsordning?

All förföljelse som mobben bedrivit med mängder av provokatörer överallt, säger ingenting annat än att Frank jagats på gator, i affärer, på tåg, bussar, parker, stränder mm. Ingen som ser det i filmad version kan veta om det är Frank eller maffians dubbelgångare som liknar Frank. Han har nämligen under resans gång träffat på en och annan person med stor likhet. Filmen är inget bevis. Inom en snar framtid kan man dessutom med digital grafisk teknik framställa exakta kopior av vilken individ som helst och få den att agera så huvudlöst som någon inte ens kan föreställa sig. Total fiction.

Attentaten mot Herrens utvalde, solens son, ett mycket sent vittne om den förestående avslutningen av denna mänsklighetens tidsålder, har sannolikt kostat åtskilliga miljarder dollar och åtskilliga människoliv. Och dyrare blir det för varje dag. Inte för något som Frank gjort, utan för vad denna världens människor framhärdar i – tystnad, förnekande, likgiltighet. Punkt Omega kommer. Ölands alvar.

Denna värld existerar fortfarande enbart av den anledningen att ett antal individer skall räddas till Himlen genom sin tro på Guds Son. All annan förklaring är satans förbannade lögn. När de individerna är inne i Himlen kommer slutet på allt. Minsta barnunge med tro kan tolka det ur Bibeln.

Vi vet vad som hänt i gamla tider genom Bibeln Guds Ord. Gud har ångrat att Han skapade människorna. Men av obegriplig kärlek offrade Han sin Son och partner för att rädda många förlorade själar. Mänskligheten fick en respit.

 

Sammanfattning

En svensk samhällskritiker, satiriker, skriftställare, samhällsdebattör, censureras under åratal. Han angriper Sveriges liberala invandringspolitik och dess källa, Bonn, London, Tel Aviv, Amsterdam, Paris, Washington. Plötsligt efter åratal av samhällskritik dumpar en liten svartskalle och utlänning från främmande makt en kemisk bomb på hans buss. Frank fräts upp från skinnet in till benmärgen av ett gift som sätter sig i kläderna, går ut i bostaden, ett hiskeligt ämne som bryter ner och försvagar kroppen, fransar upp nerverna. Genom främmande makt tipsas han om att bomben är en atombomb. Han slukar curie, rand eller milliröntgen under 9 månader tills kroppen klappar ihop. Frank flyr utomlands och lever – ”On the Beach” – (Peter Watkins gamla krigsspel). På stranden kommer de utländska agenterna inte så mycket åt honom. Dock bögtyper stör honom. Han kommer fram till att det är kallakrigsmakterna som ligger bakom. För att skaka av sig öst- och västagenter går han en gång över gränsen från Slovakien till Ukraina, där han arresteras och får stryk. Två stenhårda karate boxningar rakt mot hjärtat så han stupar två gånger. Han kunde ha dött. Han tjuvåker med tåg i Polen och Tyskland. Arresteras av Bahnhofpolizei i Magdeburg och hotas med fängelse, efter panikflykt från Berlin. En gång flyger han till Moskva och söker asyl. Blir arresterad, kvarhållen på flygplatsen och sover på en soffa, 2-3 dygn och förhörd, men utvisas. Gratisflyg med Aeroflot till Bratislava. Han lever drygt ett år på Kreta och klarar livhanken under svåra omständigheter. Trots ständig kontakt med hemlandets nyhetsbyråer, tyska tidningar, hörs inte ett knäpp. Frank existerar inte. Han refuseras av etablissemanget som en sjuk, otillräknelig människa. Han blev offer för en främmande makts misshag. Han skulle mördas på det mest ohyggliga vis – sakta dö gift eller stråldöden såsom en människa bunden i närheten av en härdsmälta.

Frank lever, men kan inte bevisa hur skadad han är. Svenska etablissemanget känner till hans ärende, men ingen säger något. När det börjar brännas under de ansvarigas fötter, kan man läsa i tidningen om att vargstammen skall minskas..

Frank Schnellziel är Herrens utvalde, solens son som levt i tusentals år före uppenbarelsen i mänsklig gestalt, en man kallad av Jesus Kristus, Guds Son. En kung i Vintergatan. Alla bugade för Solen på jorden, innan han kom på fall efter 6-7 år på jordkretsen. Han önskade döden redan som 6-åring när han förstod den ondska som härjade runt hans köttsliga lekamen. Han hade den rätta tron. Med sitt blotta ord kunde han frammana ting som inte fanns. Han var en stjärna från födelsen. Därovan såg han Gud på tronen, därnedan var jorden. De orena människosjälarna såg ut som indränkta i tjära. Döda fördärvade själar. Frank är ensam vittne på jorden? Men vem lyssnar på Herrens utvalde? Han undervisades av Paulus, om han minns rätt, om rättfärdighetens väg. Konsten att inte lyssna på människotankar i anden, utan gå rakt fram förbi alla satans mutor. Guds tal hör den kristne som är kallad av Jesus. Guds tal är inte människotankar. Sången från himlen är som ett sus. Alla kristna som en gång funnit vägen till Himlen vet av denna förklaring nu att allt vad som här skrivits, efter Franks önskemål, har gjorts med ambitionen att vara sannfärdig. Frank söker den ära som möjligtvis kommer honom till del från Gud. Men själv vet han med sig att det finns mycket att skämmas över. Dock, fienden borde ha sin del av skammen.

Vänner, som Jesus sade om sig själv, Franks vittnesmål gäller också inte om det kommer från honom själv. Jesus sade: en annan vittnar om mig som är större än mig. Sammalunda resonerar Frank. Han har nämligen sett bevis på Herrens ingripande. Men eftersom Frank inte lever 100% asketliv ständigt, anser han sig inte ha gåvan att hjälpa människor till helbrägdagörelse. Han ser som sin enda kristna uppgift att vittna om vad som vederfarits honom. Han har tilldelats ett viss mått av insikt och förstånd, men han önskar att det vore ännu mer, så mycket att han inte förföll till vrede under all provokationer. Ty satan jobbar ständigt med provokationer, och hos en själ försatt i vrede är de onda andarna lika fiskar i vattnet. Satan började provocera Frank redan 1956. Han går ut och in genom vilken individ som helst. Behärskning och tålamod är oerhört värdefulla dygder. Främst är naturligtvis kärleken. Gud vet hur svårt det är att älska en okänd mobb som ständigt förtretar själen. Individen får ta sig i kragen. Hur kändes det för Jesus att förlåta sina bödlar hängande på korset? Där har vi alla tiders hjälte! Sådant är ju Faderns bud. Frank får skämmas för alla sina hot och okvädingsord, han har helt enkelt inte orkat med dagliga provokationer.

Han hoppas på upprättelse efter döden. Fitt-, bög-, trans-, och pedofilmobben som terroriserat honom under snart 20 år kan då inte längre fördärva! Ingen rök utan eld, har något ”ljushuvud” myntat. Satan står för röken, vilken är frestelser.

Kommer världen att bli bättre av bögförtal, pedofilförtal, transförtal, horkarlsförtal, nazistförtal, psykförtal, asocialförtal, syndareförtal? Bögtyper och pedofilungar har man emellanåt skickat fram, men inga vettiga kvinnor, jo där var en kvinna sommaren 2001, men hon hade varit gift med en bög. Hon sökte upp Frank på ett dansställe.

Frank lever nu mot sin vilja asketliv. Alla försök att hitta en kvinna har förstörts av kalla-krigs-mobben. De har satt honom i fördold husarrest under dussintals år. Ingen normal kvinna släpps i hans närhet. Hur skall de annars kunna förtala honom, om han lever med en kvinna?

Frank har rötter ner till Karl Martell, som sägs vara besläktad med Jesu familj, Maria och Josef. Följaktligen av Davids ätt. Superjudar. Han har även rötter ner till den förste ryske tsaren Vladimir I som gifte sig med Anna, en syster till den Bysantinske kejsaren i Konstantinopel. För att inte tala om Sven Tveskägg, den danske vikingen, Englands erövrare.

Frank ansåg sig vara nationalist mellan åren 1988-1993. Efter katastrofen har han blivit mer eller mindre likgiltig för svensk politik. Han tror sig vara Svensksocialist, alltså för svenskar, men röstar inte. (Skrivet 2003). Är det inte bara ett spel för galleriet? De verkliga makthavarna (utländska amiraler och generaler för att tipsa om lite) avslöjas inte. Alla partilakejer är agenter och skådespelare i ett sanslöst globalt nätverk. Frank har aldrig haft för avsikt att förakta människor av rasistiska skäl, hudfärg eller hårfärg. Dock övertramp skedde i förtrytelse. Idag anser han att nationalism inte är förlegat, inte är en omodern politik. Han tror inte på ett enat Europa den tid som nu månne är kvar före ändens tid. Det bästa för Svenskarna torde dock vara att försöka acceptera befolkningssammansättningen som den är och verka för integration och rättvisa. Sverige är annorlunda än för 50 år sedan. Det gäller att verka utifrån dagens situation. Det viktigaste är dock att folk ges möjlighet att utöva sin kristna tro. Det är allvarligt och farligt om Sverige avfaller mera från kristendomen. Den världen hoppas Frank få slippa uppleva. Ve över den tiden, om den kommer. Islam är Antikrist och bör drivas bort från Sverige. Det folket bör givas två val: utvandra till sitt skitland eller omvända sig till Kristendomen. Om inte bör de hanteras efter sitt eget mått skrivet i deras skrifter.

Som om all denna ondska som man förföljt Frank med inte var nog, har man nu tagit ifrån honom hans nyfunna kärlek, flickan Olya. Frank har trott att hon är den rätta, kvinnan han aldrig funnit tidigare i detta livet. Månen. Öland. Hon skulle ha blivit hans tröst i december, de planerade att fira jul tillsammans. Men hon försvann utan ett ord sedan 25 november 2002. Efter 5 månaders korrespondens, stängde telefonbolaget av hennes mosters telefon så kontakten bröts strax innan hon skulle resa till Sverige. Breven från Olya kom inte fram. Resebyrån tycks ha lurat henne med felaktiga uppgifter om reskostnaden. Bögmaffian försöker skylla omständigheterna på Gud. Fan tro´t. Men Frank är övertygad att det är satan och bögmaffian som ligger bakom.

En sista milstolpe är snart passerad. Solen och månen som är upphov till all tideräkning lämnar med tiden denna världen. Frank är trött på livet i denna värld efter 45 års förföljelse och inget hopp om en ljusare framtid på jorden. Fick han välja själv levde han inte ett år till med denna mobb. Kanske det blir så.

Fienden tror sig vara säker bara för att Frank är den person som här beskrivits? En sagofigur? En galning som producerar fantasier? Stunden nalkas då det blir uppenbart.

Sol & måne skall förmörkas innan Herrens dag kommer.

Dissident i väst, men nomenklaturan sätter locket på.