måndag 2 november 2015
Lögnpolitiker utan legitimitet
Sveriges s.k. demokratiska politiker saknar legitimitet. Varför? Därför att de lurat hela svenska folket på sanningen. ”Vad menar du med sanning?” Det må vara att skrivaren kunde varit en präst i Statskyrkan för 30 år sedan, gick på prästseminariet på Essingen på 70-talet men ville leva för Herren och sålde därför kurslitteraturen till den populäre prästen, Olle Carlsson.
Undertecknad som var släkt med Stefan Herrman (ledare av Sverigepartiet) var politiskt aktiv i den Nationella rörelsen runt 1985-90, var självutnämnd utmanare till att ta upp kampen mot kuppmakarna (Lars Lind) i gamla Sverigepartiet. Mådde inte bra av engagemanget och slutade. Gick med Moderaterna och låg lågt med det nationella engagemanget. Skrev en del emellanåt och lämnade ut lite material till en gammal vän, numera välkände Herr A. Borg.
Hursomhelst, något år efter att ha slutat med politiken, för Moderaterna i Botkyrka, plats i Gatunämnd, Bostadsförmedlingsnämnd m.m. drabbades jag 25 mars 1993 av en kemisk bomb på den buss jag framförde och hade stannat vid hållplats Uttran. En utländsk agent applicerade en atombomb vid förarplatsen. Jag fick allt förstört och måste fly utomlands. Måste leva ett ambulerande liv i några år. Förrädarna i Stockholm har tystat ner allt under alla dessa år. Jag vill inte här peka ut de misstänkt skyldiga stater som var inblandade. Hade svenska folket fått veta sanningen hade Sverige varit helt förändrat, och inte bara Sverige, hela Europa. Ve över alla förrädare! Min fråga? Hur kan ett samhälle tysta ner en sådan oerhörd ondska? Det finns idioter som antyder att jag är den psykiskt sjuke. Jag skall nog möta dem en vacker dag.
Jag läste i Bild Zeitung hur George Bush d.ä. låg utanför kusten och seglade nära Gav-dos, när jag vistades på södra Kreta, Sougia eller Palaiochora, 1996 eller -97. Det får mitt intellekt att återkoppla till de senaste dagarnas jordbävningar i Mexico. M-ex-ic-o. Dessvärre finns det inget större vett i att jubla över kortvariga segrar. T.ex Stalin var glad att ha vunnit kriget, naturligtvis, men 8 futtiga år senare kilade han själv vidare. Nej, bäst är ödmjukhet.