Ärlighet varar längst! Sedan man lovade att inte flytta ”en tum” utanför Tyskland, flyttade (NATO) alliansen sig 100 mil närmare Ryssland!
Varför skriva? Jo, man skriver det man vill läsa! Jag är ingen expert eller högutbildad i statskunskap. Man söker förstå vad som är hederligt och rättfärdigt i händelsernas utveckling. Skulle 100 döda demonstanter, en omröstning i parlamentet och Viktor Janukovytj avsättning, vara ett rättfärdigt motiv för att dra igång åratal av krig? Vilka var det som underblåste kravallerna?
USA har använt NATO för att inringa Rysslands västgräns. Vad tror ni att Kina anser i frågan? De har nog genomskådat USAs spel? Vitryssland är det enda land som valt att stanna kvar som bundsförvant. Alla de andra har löpt västerut till synes genom folkviljan. En folkvilja som tycks ha glömt tusentals kärnstridsspetsar som ligger i potten vid ett plötsligt utbrott av ett tredje världskrig. Dragkampen om Ukraina har redan gått för långt. Väst har redan glömt att Ryssland erövrade Ukraina i andra världskriget! Man drog sig tillbaka men har naturligtvis inte förväntat sig att komma i stridigheter med Ukrainas krigsmakt uppbackade av alla västmakter. Det kan inte anses vara klokt! Var kommer denna konflikten att sluta?
Frågor till Copilot:
Hej, min lättja gör att jag vänder mig till Copilot i denna fråga. 1/ Vilka var de tongivande politikerna som förhandlade med Gorbatjov om garantier för Rysslands säkerhet, efter tillbakadragandet av den militära närvaron i de forna öststaterna? 2/ Var Margret Thather en av dem? Att Helmut Kohl förhandlade om Östtyskland minns jag. 3/ Var FN inblandade?
Det korta svaret är:
1) De tongivande västpolitikerna som förhandlade med Gorbatjov om säkerhetsgarantier 1989–1991 var främst USA:s, Västtysklands, Storbritanniens och Frankrikes ledare och utrikesministrar.
2) Ja – Margaret Thatcher var en av dem.
3) FN spelade ingen direkt roll i dessa förhandlingar; processen skedde i andra forum.
Nedan får du en strukturerad genomgång med källhänvisningar.
1) Vilka västledare förhandlade med Gorbatjov om säkerhetsgarantier?
De centrala aktörerna i förhandlingarna om Europas säkerhetsordning efter Warszawapaktens upplösning och Sovjets reträtt från Östeuropa var:
USA
George H.W. Bush (president)
James Baker (utrikesminister) – känd för formuleringen ”not one inch eastward” i samtal med Gorbatjov 9 februari 1990.
Västtyskland (BRD)
Helmut Kohl (förbundskansler) – centralt i återföreningsfrågan.
Hans‑Dietrich Genscher (utrikesminister) – en av de mest aktiva i att ge försäkringar om att NATO inte skulle expandera österut.
Storbritannien
Margaret Thatcher (premiärminister) – deltog i samtal om NATO:s framtida roll och Sovjets säkerhetsintressen.
Douglas Hurd (utrikesminister) – deltog i flera gemensamma deklarationer med Genscher.
John Major (efterträdde Thatcher 1990) – gav egna försäkringar till Gorbatjov 1991.
Frankrike
François Mitterrand (president) – diskuterade upplösning av militärblock och garantier för Sovjets säkerhet.
NATO
Manfred Wörner (NATO:s generalsekreterare) – försäkrade 1991 att NATO motsatte sig expansion österut.
Sovjetiska förhandlingspartners
Mikhail Gorbatjov (generalsekreterare/president)
Eduard Shevardnadze (utrikesminister)
2) Var Margaret Thatcher en av dem?
Ja.
Thatcher deltog både i direkta samtal med Gorbatjov och i bredare västliga diskussioner om hur NATO skulle omformas och hur Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas.
Exempel från källor:
I juni 1990 deklarerade hon att NATO skulle ”säkra Sovjets säkerhetsintressen” och omorienteras mot en mer politisk organisation.
Ett brittiskt memorandum från hennes möte med Gorbatjov 8 juni 1990 visar att hon betonade att Sovjetunionens säkerhet inte fick äventyras och att man måste hitta sätt att ge Sovjet förtroende.
Hon var alltså en aktiv och betydelsefull aktör i processen.
3) Var FN inblandade?
Nej, inte i någon central eller förhandlande roll.
Förhandlingarna skedde i andra forum:
Two‑Plus‑Four‑processen
De två tyska staterna + USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen.
Detta var huvudarenan för diskussionerna om Tysklands återförening och Europas säkerhetsarkitektur.
CSCE (nuvarande OSSE)
Thatcher nämnde CSCE som ett möjligt paraply för en ny europeisk säkerhetsordning.
Men CSCE var inte huvudförhandlare.
NATO–Sovjet‑dialoger
Direkta samtal mellan NATO-länder och Sovjetunionen, ofta bilateralt.
FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling spelade ingen formell roll i dessa specifika säkerhetsgarantiförhandlingar.
Vill du gå vidare?
Jag kan även:
kartlägga exakt vad som lovades (och vad som inte lovades),
jämföra västliga och ryska tolkningar av löftena,
eller ge en tidslinje över alla centrala möten 1989–1991.
Vad vill du fördjupa dig i?
Vill du att jag går vidare och:
ger en källkritisk genomgång av påståendet om ”15 löften” (som ofta cirkulerar i artiklar som den du har öppen i en av flikarna),
eller vill du hellre fortsätta med vilka garantier som faktiskt diskuterades 1989–1991, baserat på avhemligade dokument från USA, Storbritannien, Tyskland och Sovjet?
Båda spåren är möjliga — du väljer vilket som är mest intressant för dig just nu.
Mig:
Ja tack, fortsätt med alternativ 2, ”vilka garantier som faktist diskuterades..ff”.
Copilot:
Självklart, Sven — då går vi rakt in i vad som faktiskt diskuterades i säkerhetsgarantier mellan 1989 och 1991, baserat på avhemligade dokument från USA, Storbritannien, Tyskland och Sovjet. Jag håller mig till etablerad forskning (t.ex. National Security Archive, brittiska Foreign Office‑protokoll, Kohl‑Genscher‑arkiven, Gorbatjovs egna memoarer).
Det här är alltså vad som verkligen finns dokumenterat, inte vad senare artiklar eller politiska tolkningar har lagt till i efterhand.
⭐ Kärnfrågan: Vilka garantier diskuterades faktiskt?
Det fanns fyra huvudtyper av garantier som västmakterna diskuterade med Gorbatjov. De är viktiga att hålla isär:
1) Garantier kopplade till Tysklands återförening (1990)
Detta är den enda del där löften var formellt relevanta.
Vad som diskuterades:
Att NATO inte skulle stationera utländska trupper i det tidigare Östtyskland efter återföreningen.
Att inga kärnvapen skulle placeras där.
Att Tyskland skulle få vara med i NATO, men med begränsningar i öst.
Vad som faktiskt skrevs in i ett avtal:
Detta blev bindande i Two‑Plus‑Four‑fördraget (12 september 1990).
Detta är den enda juridiskt bindande säkerhetsgarantin som existerar.
2) Diskussioner om NATO:s framtida roll i Europa
Här uppstår mycket av dagens debatt.
Vad som sades:
Flera västledare uttryckte i muntliga samtal att NATO inte skulle ”dra nytta” av Sovjets reträtt från Östeuropa.
Exempel:
James Baker (USA): ”Not one inch eastward” — men detta gällde enbart Östtyskland, i den specifika diskussionen.
Hans‑Dietrich Genscher (Tyskland): betonade att NATO inte skulle expandera ”mot öst”, men syftade på att Warszawapakten fortfarande existerade och att man inte planerade expansion.
Margaret Thatcher: betonade att Sovjetunionens säkerhet måste beaktas och att NATO skulle förändras i karaktär.
Viktigt:
Det finns inga dokument där väst lovar att NATO aldrig får ta in nya medlemmar i Östeuropa.
Det finns många dokument där väst säger att man inte har planer på expansion — vilket var sant 1990, eftersom Warszawapakten fortfarande fanns.
Det är alltså en skillnad mellan:
”Vi lovar att aldrig göra X”
och
”Vi har inga planer på X just nu”
3) Förslag om en ny europeisk säkerhetsstruktur (CSCE/OSSE)
Här var både Mitterrand och Thatcher aktiva.
Vad som diskuterades:
Att skapa en bred europeisk säkerhetsram där även Sovjet skulle ingå.
Att NATO skulle bli mer politiskt och mindre militärt.
Att CSCE (nu OSSE) skulle bli en sorts paraplyorganisation.
Vad som inte hände:
Inga av dessa idéer blev bindande.
CSCE fick ingen roll som ersättning för NATO.
4) Garantier om att inte hota Sovjet militärt
Detta var mer allmänna principer:
Att Europa skulle bli ”ett gemensamt hem”.
Att ingen sida skulle söka militär dominans.
Att NATO skulle minska sin militära profil.
Att Sovjet skulle integreras i europeiska institutioner.
Detta var politiska deklarationer, inte juridiska löften.
⭐ Så vad lovades inte?
Det finns inga dokument där väst lovar:
att NATO aldrig får expandera österut,
att Polen, Tjeckien, Ungern eller Baltikum aldrig får gå med,
att NATO ska upplösas,
att Ryssland ska ha veto över andra staters val av allianser.
Detta är centralt för att förstå dagens debatt.
⭐ Varför uppstår då påståendet om ”15 löften”?
Det bygger på:
muntliga samtal,
diplomatiska fraser,
uttalanden om avsikter,
förslag som aldrig blev av,
och ibland rena feltolkningar.
Det är alltså en blandning av:
”så här diskuterade man”
och
”så här blev det inte”
⭐ Sammanfattning i tre punkter
Det enda bindande löftet var att NATO inte skulle stationera trupper eller kärnvapen i det tidigare Östtyskland.
Flera västledare gav muntliga försäkringar om att NATO inte hade planer på expansion — men detta var inte juridiska löften och gällde en annan geopolitisk situation.
FN var inte inblandat i dessa förhandlingar; processen skedde via Two‑Plus‑Four, NATO‑Sovjet‑dialoger och bilaterala möten.
Vill du att jag går vidare med:
en tidslinje 1989–1991,
en genomgång av alla centrala möten,
eller en jämförelse mellan västliga och ryska tolkningar av löftena?
Du väljer riktningen.
Mig:
Paus för annat, promenad, diska..
Copilot:
Låter som en helt rimlig paus, Sven — promenad, disk och lite andrum gör underverk för hjärnan. Jag finns kvar när du är tillbaka och redo att fortsätta där vi slutade.
Ta det i din takt.
Mina källor:
För den som inte förstår USAs roll i provokationerna i Ukraina rekommenderar jag att spela några av professorerna Jeffrey Sachs eller John Mearsheimers videodokumentationer på Youtube.
Observera att viktiga sidor och videor av intresse har tagits bort. Här är några som fortfarande fungerar.
Strongly recommended!
Jeffrey Sachs
https://www.facebook.com/watch/?v=776947061655914
Hindustan Times
https://www.jeffsachs.org/newspaper-articles/wgtgma5kj69pbpndjr4wf6aayhrszm
The University of Chicago
Why is Ukraine the West’s Fault? Featuring John Mearsheimer
The Robert Schuman Centre for Advanced Studies
The causes and consequences of the Ukraine war A lecture by John J. Mearsheimer
https://www.youtube.com/live/qciVozNtCDM?si=IXo5sNgq_49ESUml
https://www.nationalchurchillmuseum.org/new-threats-for-old-speech.html
15 av Natos många löften till Sovjetunionens ledare Gorbatjov 1989-91 (som man brutit mot)
https://www.nyhetsbanken.se/2022/01/vem-lovade-vem-vad-om-natos-utvidgning.html#gsc.tab=0
https://www.fredsrorelsen-pa-orust.se/debatt-natos-loften-till-gorbatjov-1989-91.php
Margaret Thatcher, Britain’s first female PM, dead at 87
https://www.cnn.com/2013/04/08/world/europe/uk-margaret-thatcher-dead
Min kommentar:
När man läser vittnesmål och dokument från den tiden, 1989-91, märker man att det talas om Sovjetunionen som ett självständigt block, vilket efter en viss dag upphörde att existera. Vad som är sant och verkligt borde väl vara att Sovjetunionen var Ryssland, hur mycket vänner Ryssland än var med Unionsstaterna. Det var Ryssland som hade taktpinnen. Om detta stämmer så var det inte bara Sovjetunionen som nedmonterades, det var Ryssland som kapades. Därefter har det ”snälla” NATO fortsatt attackerna mot Ryssland. USA kunde inte acceptera att Ryssland ”rest sig ur askan” och stärkt sin makt under 2000-talet. Hade Natoländerna lagt ner sina maktambitioner i öst, hade vi kunnat ha fred idag. Det är min åsikt.
Ett svar från Google Gemini AI:
Idén om att NATO lovade att inte expandera ”en enda tum österut” härstammar från diskussioner under 1990 i samband med Tysklands återförening . Det var USA:s dåvarande utrikesminister James Baker som använde den berömda frasen ”not one inch eastward” under ett möte med Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov. Detta gällde dock specifikt att inte placera NATO-trupper på det forna Östtysklands territorium efter återföreningen, och det skrevs aldrig in i något officiellt avtal eller traktat. Gorbatjov bekräftade själv i senare intervjuer att frågan om att expandera NATO till andra öststaters gränser överhuvudtaget inte diskuterades 1990, eftersom Warszawapakten fortfarande existerade då.
Min kommentar:
Vad konstigt! Vi är ganska många i Europa som inte är ryssar, men tycker att det vore ganska naturligt om man hade skrivit ett avtal att inte expandera NATO österut. Inte bara naturligt, utan även självklart, därför att NATO ländernas ”frihetsapostlar” uppenbarligen skamlöst, oanständigt, nu värnar om nästan alla öststaternas ”frihet och säkerhet” vilket alltså lett till Ukrainakriget!
———————————————————————————————————————-
Min fråga:
Varför skrev Ryssland under Parisstadgan från 1990?
Google Gemini:
Att förstå varför Parisstadgan (Charter of Paris for a New Europe) skrevs under i november 1990 kräver att man kliver rakt in i den unika tidsanda som rådde precis då. Det var ett historiskt ögonblick av enorm optimism. Berlinmuren hade fallit ett år tidigare, kalla kriget ansågs över, och Sovjetunionen (som formellt undertecknade stadgan, vilket Ryssland senare ärvde ansvaret för) leddes av Michail Gorbatjov.
För Sovjetunionens och Moskvas del handlade beslutet att skriva under inte om att man tvingades till eftergifter, utan om att stadgan i allra högsta grad passade Gorbatjovs egen vision för framtiden. Här är de främsta anledningarna till att de skrev under:
1. Visionen om ”Det gemensamma europeiska hemmet”
Michail Gorbatjov hade en stark utrikespolitisk vision som han kallade ”Det gemensamma europeiska hemmet” (The Common European Home). Hans mål var inte att Sovjetunionen skulle kapitulera inför väst, utan att kalla krigets blockpolitik (NATO mot Warszawapakten) skulle upplösas och ersättas av ett helt nytt, integrerat säkerhetssystem där Sovjetunionen var en jämbördig partner. Parisstadgan sågs som grundbulten i detta nya Europa.
2. Att lyfta ESK (och dämpa NATO:s betydelse)
Stadgan undertecknades inom ramen för ESK (Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, idag OSSE). För Moskva var ESK det absolut bästa verktyget för europeisk säkerhet eftersom det inkluderade både Sovjetunionen, USA, Kanada och alla europeiska länder.
Genom att skriva under hoppades Gorbatjov att ESK skulle bli den primära organisationen som styrde Europas säkerhet i framtiden. Tanken var att om ESK blev tillräckligt starkt och institutionaliserat, skulle NATO (där Sovjetunionen inte var med) så småningom bli överflödigt och förlora sin betydelse.
3. Akut behov av ekonomiskt stöd och integration
År 1990 var Sovjetunionens ekonomi i fritt fall. Gorbatjovs ekonomiska reformer (perestrojka) hade skapat kaos, och det rådde brist på basvaror. För att rädda landet var Sovjetunionen helt beroende av goda relationer med väst, utländska investeringar, lån och tekniköverföring.
Genom att skriva under ett dokument som hyllade marknadsekonomi och demokrati visade Moskva att man var redo att bli en del av det globala ekonomiska systemet.
4. En fredlig hantering av Tysklands återförening
Tysklands återförening i oktober 1990 var en geopolitisk jordbävning. Sovjetunionen hade godkänt återföreningen (och att det nya Tyskland fick vara med i NATO) i utbyte mot ekonomiska garantier från Västtyskland och löften om att inga NATO-trupper skulle stationeras i öst. Parisstadgan fungerade som den formella, multilaterala ramen som ”godkände” det nya, enade Tyskland och garanterade att inga gränser i Europa skulle ändras med våld.
5. Avrustning och minskade militärutgifter
Samma dag som Parisstadgan undertecknades, skrev länderna även under CFE-avtalet (Conventional Armed Forces in Europe), vilket innebar enorma minskningar av konventionella vapen (stridsvagnar, flygplan etc.) i Europa. För Sovjetunionen var detta en enorm lättnad. Militärutgifterna slukade en gigantisk del av landets budget, och avrustningen var nödvändig för att kunna flytta resurser till den kollapsande civila ekonomin.
Vad stod det i stadgan som blev problematiskt senare?
I texten enades man om principer som lät fantastiska 1990, men som kom att tolkas helt olika av Ryssland och västvärlden under de följande decennierna:
Rätten att välja allianser: Stadgan bekräftade varje länders frihet att själva välja sin säkerhet. Västvärlden använde senare detta för att motivera att Polen, Baltikum och i förlängningen Ukraina har rätt att söka medlemskap i NATO.
Odelbar säkerhet: Stadgan slog också fast att ”säkerhet är odelbar” och att inget land får stärka sin säkerhet på bekostnad av ett annats. Ryssland har under Putin använt just denna formulering för att hävda att NATO-expansionen kränker Rysslands säkerhet.
När Vladimir Putin håller tal idag beskriver han ofta 1990-talet som en tid då väst ”lurade” ett svagt Ryssland. Men sanningen om Parisstadgan 1990 är att Sovjetunionen skrev under av fri vilja, drivet av ett hopp om att bygga en ny värld där de skulle vara en respekterad stormakt i ett enat, fredligt Europa.
Min kommentar:
För mig är det tydligt att Västmakterna har behandlat Ryssland som i egenskap av segrarmakter, efter Sovjetunionens upplösning. Man har forcerat NATO expansion och provocerat fram sin ”liberala rättvisa” med en duktig marionett i Kiev. Detta medan Ryssland uppgivit marxismen och kommunismen och blivit en kapitalistisk marknadsekonomi. Så i grunden handlar allt om geopolitik och makten över kvadratkilometrarna och sjöportarna Bosporen, Öresund.
————————————————————————————————
Samma fråga till X Grok
Varför skrev Ryssland under Parisstadgan från 1990?
Ryssland (då Sovjetunionen under Michail Gorbatjov) skrev under Parisstadgan (Charter of Paris for a New Europe) den 21 november 1990 som ett symboliskt och politiskt avslut på det kalla kriget. Stadgan undertecknades av 34 stater inom ramen för ESK (senare OSSE) och proklamerade en ”ny era av demokrati, fred och enighet i Europa”. Den byggde på Helsingforsavtalet från 1975 och betonade demokrati, mänskliga rättigheter, marknadsekonomi, rättsstat och samarbete istället för konfrontation.
en.wikipedia.org
Huvudskäl för undertecknandet
–Gorbatjovs politik med perestrojka (omstrukturering) och glasnost (öppenhet) hade redan förändrat Sovjetunionen internt och externt. Undertecknandet passade in i denna strategi:
–Avsluta det kalla kriget och ideologisk konfrontation: Stadgan markerade att ”eran av konfrontation och delning av Europa har tagit slut”. Det var en fredskonferens efter kalla kriget, där Sovjetunionen accepterade att kommunismen och Warszawapakten inte längre kunde upprätthålla östblocket. Gorbatjov ville integrera Sovjet i ett nytt europeiskt samarbete.
2009-2017.state.gov
–Stödja reformerna hemma: Genom att förbinda sig till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och ekonomisk frihet hoppades Gorbatjov stärka sin egen reformagenda. Det gav legitimitet åt förändringarna och öppnade för ekonomiskt samarbete och bistånd från väst.
washingtonpost.com
–Pan-europeisk säkerhet istället för rivaliserande block: Sovjetledare ville att ESK/OSSE skulle bli den centrala säkerhetsplattformen i Europa och ersätta eller balansera NATO och Warszawapakten. De såg en inkluderande organisation som ett sätt att behålla inflytande i ett nytt Europa.
shrmonitor.org
–Pragmatiska och strategiska motiv: Det kalla kriget var ohållbart ekonomiskt och militärt för Sovjetunionen. Undertecknandet följde på händelser som Berlinmurens fall (1989), Tysklands återförening och nedrustningsavtal (t.ex. CFE-avtalet). Det var ett sätt att acceptera förändringarna på ett ordnat sätt och undvika isolering.
css.ethz.ch
Kontext och efterspel
Parisstadgan sågs initialt som ett gemensamt projekt där Sovjet/Ryssland skulle ha en plats i det nya Europa. Gorbatjov talade om ett ”gemensamt europeiskt hem”. I praktiken blev utvecklingen annorlunda: NATO utvidgades, Warszawapakten upplöstes, Sovjetunionen kollapsade 1991, och Ryssland kände sig senare marginaliserat. Detta ledde till att Ryssland senare distanserade sig från den ”Parisstadge-baserade ordningen”.
eng.globalaffairs.ru
Sammanfattningsvis var undertecknandet ett resultat av Gorbatjovs visionära (och nödvändiga) reformpolitik, Sovjets svaga position och en genuin optimism om ett nytt, enat Europa vid den tiden. Det var både ideologiskt och realpolitiskt motiverat.